Hoppning - fick smaka grus

Idag fick vi hoppa utomhus, på ridbanan, i korta jockeyläder och i lätt sits. Smärta i benen, säger jag bara! Julius kändes superfin och han hoppade stora, fina språng mot slutet. Först var han lite arrogant och tyckte inte att han riktigt behövde lyfta på benen men sedan lyfte han på både ben och rygg så pass mycket att ryttaren inte riktigt hängde med i språnget, haha! Det ledde till den första avramlingen till häst på drygt tre månader, sedan Tussilago körde "rodeo" med mig. Jag hamnade efter i språnget vid tre tillfällen och vid det näst sista tillfället tappade jag balansen i landningen. Detta resulterade i att jag, i slow motion, åkte av hästen över halsen och landade snett med vänstersidan arm/fot på marken. Kände att jag sträckte armmusklerna i vänster arm och att jag hamnade snett på vänsterfoten, men det var bara att kasta sig upp i sadeln och ge sig på det igen! Blev dock en aning sur på mig själv att jag inte lyckades få till ett följsamt sista språng. Kände mig dock inte alls otrygg under ridpasset och ridläraren, M,  påtalade hur "modigt" det var att ge sig på hindret igen. Jag berättade för henne att jag har inriktat mig mer på dressyren på sistone och att jag inte hoppar så ofta längre. Hon sa, under passet, att det syntes att jag kan och när jag sa detta till henne uppgav hon att det syntes att jag är dressyrinriktad. Jag kände att jag lyckades rida Julius fint i form och han sköt verkligen på med bakbenen, höjde ryggen och red på i friskt tempo i traven. Ser fram emot att få rida en "ren dressyrlektion" på honom, då han har ett helt underbart steg när han rids i stadig form! Nu känns det som jag har kommit en bit i mitt dressyrarbete. Nu är det dags att vidareutvecklas i hoppningen också, ett språng i taget!

Terränghoppning

Igår hoppade jag in i en ridgrupp på Karlsdals ridskola tillsammans med en tjejkompis. Vi red på Karlsdal i samma ridgrupp för cirka 3 år sedan och kände båda att vi verkligen har saknat att rida där. På dagens agenda var det uteritt följt av terränghoppning och jag fick rida den lilla fuxponnyvalacken Julius, född -03 (avkomma till fälttävlanshästen Primer K, på bilderna). Bilderna är från en terränghoppning på Karlsdal år 2010 där jag hoppade Primer K. En av de första hästarna som jag fick prova på att skutta terräng med och jag minns hur nervöst det var, särskilt att hoppa den blåa båten, men det gick bra (förutom ett par avramlingar vid vägran, där jag landade på fötterna med tyglarna kvar i handen den ena gången).

Igår fick jag nästan en helt euforisk känsla! Redan under uteritten så började jag arbeta Julius exempelvis genom att ställa åt höger och vänster och "skjuta på" honom i traven. Han fick en riktigt fin, rytmisk arbetstrav som nästan kändes som en dressyrtrav där ute i skogen. Sedan, efter skritt- och travarbete ute i skogen, red vi in på "fältet" där terränghindren står uppställda. Hade inte hoppat terräng på 2 år, då den senaste rundan var startfälttävlan med Lina Fortune. Det första språnget över stock med Julius blev lite halvdant, det andra lite bättre, det tredje ännu bättre och i den sista rundan kände vi oss nästan som ett äkta fälttävlansekipage, när vi hoppade över stockarna! Det kändes kontrollerat hela vägen, men Julius sprang ändå fram med fin energi, och han var i en fin form. Han tog i, "sög tag i" hindren och hoppade ordentligt med ryggen. Jag var en mycket nöjd ryttare efter passet och känner att jag har blivit mer sugen på att hoppa terräng (förut har jag haft en lite skräckblandad förtjusning för att hoppa de fasta hindren, men efter idag känns det bara som en rolig utmaning)! Jag kunde även känna en stor skillnad på min ridning om man jämför med terränghoppningen på Primer K, år 2010. Jag har blivit mycket mer säker och kan arbeta hästen mellan hindren på ett helt annat sätt... Kul när man kan känna en tydlig utveckling åt rätt håll!

Dressyrträning med Lovis

Igår tränade jag och Lovis igenom LC:1-programmet inför tävlingen den 15 juni. Lovis invigde en del ny utrustning som min kompis köpt åt henne - nytt träns, bett, vitt schabrak och vita benlindor. Provade att rida henne med stångbettet i början av passet men det kändes som att Lovis gick emot bettet och jag lyckades inte få henne att slappna av. Vi provade sedan att byta till vanligt tvådelat bett och Lovis kändes genast mycket mjukare i munnen. Jag lyckades däremot inte riktigt lossa henne i vänstersidan och kände själv att min ridinsats inte var på topp. Min kompis fotade några bilder och filmade när vi försökte oss på att rida igenom programmet. När jag kollade igenom filmen efter passet såg jag att jag glappade en hel del på tygeln (vilket jag inte har gjort i ridningen på bra länge!) och att jag kunde ha hållit mina skänklar mer stilla. Jag kände även, i ridningen, att jag inte lyckades hålla emot henne riktigt, då hon blev ganska stark, särskilt i vänstersidan. Jag måste träna upp min styrka och stabilitet i bål, mage och rygg för att orka hålla emot henne och kunna ge henne tillräckligt med stöd från sitsen och handen för att hon ska bli kvar på tygeln och hitta sin egen balans. Energinivån var det däremot inga problem med och hon sprang nästan före istället. Tidigare har jag haft en del jobb med att få fram bjudningen på henne och att försöka få till ökningar och tempoväxlingar, men denna gång sprang hon fram och gjorde ett par ganska fina ökningar i traven när vi red snett igenom! Vi ska satsa på att försöka boka in ett dressyrpass för en tränare inför tävlingen, så att vi kan slipa ordentligt på att finna samspelet i ridningen!

Presentation av medryttarhästen Lovis

Lovis är ett fjordsto (D-ponny) född -97 som ägs av min kompis. Har ridit henne, utan bestämda dagar, sedan år 2012. Rider henne cirka en gång i veckan eller varannan vecka, på helgerna. Vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra ordenligt och jag försöker fortfarande att hitta hennes knappar. Vi har nyligen anmält oss till vår lokala tävlingsdebut (och min lokala tävlingsdebut överlag) i dressyr, LC:1, den 15 juni i Karlskoga så nu hårdtränar vi inför det. Lovis rids vanligtvis i pelhambett och där har jag lyckats hitta formen på henne ganska bra men nu har vi börjat träna på tvådelat tränsbett. När Lovis rids på tränsbett kan hon upplevas stark att rida och ibland lägger hon tungan över bettet. Jag har en del träning kvar att göra, särskilt med min sits så att jag får en mer stabil bål, mage och rygg för att kunna hålla emot henne bättre. När det väl lossar och Lovis blir mjuk i kroppen så är hon däremot en otroligt trevlig häst att rida och jag ser verkligen fram emot när vi har hittat varandra ordentligt i ridningen! Vi har även provat att ta några skutt men satsar just nu på dressyren då ägaren är mer hoppinriktad.

Presentation av medryttarhästen Tussilago

Tussilago är ett svenskt halvblodssto, född -05, som jag hittade via annons. Jag hade nyligen börjat pendla 12 mil per dag, till det nya jobbet, och insåg att jag inte skulle hinna med en medryttarhäst på bestämda dagar hemma i Örebro. Då tänkte jag att jag kunde åka till stallet direkt efter jobbet ett par kvällar i veckan. "Tuss" beskrevs, av ägaren, som en häst vilken krävde sin ryttare. I början gick det väldigt bra i ridningen (förutom provridningen, då Tuss lyckades finta mig genom att hoppa åt sidan vilket resulterade i att jag landade i gruset på mina knän) och vi kom bra överens. Jag var medryttare på Tuss i cirka 4 månader, två gånger i veckan, år 2012-2013. Mot slutet av medryttarskapet började Tuss testa mig ordentligt och hon lyckades kasta av mig några gånger. Jag tog detta med gott mod och hoppade upp i sadeln igen och lyckades även hålla mig kvar ett helt pass, trots Tuss rodeoskutt. Har dock en del övning kvar vad gäller balans och följsamhet på hästryggen för att lyckas hålla mig kvar på en häst som hoppar åt sidan och bockar i serier, så Tuss började få övertaget över mig i ridningen. Jag fick bra stöd av ryttarna i stallet som kom med olika tips och jag red även en privatträning för att försöka hitta henne bättre i ridningen. En träning som gick väldigt bra fram till de andra hästarna i ridhuset gick ut och Tuss blev kvar ensam (ni kan se på bilden ovan vad som hände då). Vi hade ambitionen att försöka komma ut på någon klubbtävling i hoppning eller dressyr och eventuellt börja träna i en ridgrupp.

En dag, när vi red ut till ridhuset, hade Tuss samlat på sig en hel drös överskottsenergi då hon hade stått i några dagar innan vårt pass. Detta resulterade i att hon "exploderade" i traven, sprang iväg i en bock-galopp som en äkta cowboyhäst och tog i "så att hon nästan sket på sig" (vilket en av de andra ryttarna, som blev vittne till händelsen, beskrev det som) och sparkade bakut så kraftigt att jag bokstavligen "flög" upp i taket och landade på huvudet. Efter fallet hoppade jag upp i sadeln igen (när en av de andra ryttarna hade longerat Tuss en stund, så att hon fick göra sig av med överskottsenergin) och slutförde ridpasset. Trots detta så hade "hjärnspökena" satt sig i huvudet på mig och jag beslutade att avsluta mitt medryttarskap, då jag upptäckte hur jag spände mig och red mot Tuss istället för med henne vid nästa ridtur. Jag bedömde att det inte skulle bli bra varken för mig eller Tuss om jag fortsatte, då hon skulle ha en orolig ryttare på ryggen vilket skulle kunna leda till att hon lärde sig olater som att inte respektera sin ryttare. Som tur var hade Tuss en väldigt förstående ägare och det hela kändes väldigt bra, trots det trista beslutet.

Presentation av medryttarhästen Lina Fortune

Lina Fortune är ett varmblodssto (född -00) och ägs av samma släktingar till mig som äger Katitzie. Hon var den första av deras hästar som jag fick rida, år 2011, när jag och ägaren gav oss ut i skogen på en härligt galen galopptur. "Linis" var inte den enklaste hästen att hitta "knapparna" på och hon hade en tendens att springa på och bli stark i ridningen. Det tog dock inte många ridpass för oss att hitta varandra och det var någonting med Linis som charmade mig. Hon är, till skillnad från Katitzie, inte en exteriört sett "vacker" häst, då hon är en aning överbyggd bak, och hon är också det man skulle kalla en "ridtravare", trots att hon aldrig har startat ett travlopp. Hon kan upplevas en aning hetsig i ridningen men när man lyckas tygla den energin blir hon otroligt mjuk och härlig att rida. Hon är välriden och har fina gångarter. Med Linis har jag gett mig ut på träningstävlingsbanorna då vi har ridit både Pay&Jump och startfälttävlan, felfritt, och jag har hoppat henne enstaka hinder upp till 105 cm. Jag red även Linis väldigt intensivt sommaren 2011 och nu rider jag henne så ofta jag har tid och möjlighet, vilket blir cirka en gång i veckan eller varannan vecka, på helgerna. Vi har som mål att komma ut på tävlingsbanorna i år men då Linis sträckte sig i hagen nyligen så får vi se om vi hinner komma i form tills dess!

Presentation av medryttarhästen Katitzie

Det dressyrstammade halvblodsstoet Katitzie ägs av släktingar och första gången jag "träffade" henne var år 2011, när jag fick börja rida henne utan bestämda dagar. Första gången jag red Katitzie kände jag en otrolig "wow-känsla". Vilken häst, så känslig, snäll och en riktig läromästare! Jag hade, redan innan jag red Katitzie, börjat hitta formen på olika hästar lite smått men hade svårt att behålla formen när jag väl funnit den. Jag hade hittat "knapparna" på några ridskolehästar och fått till känslan av "uppförsbacke" och fått hästarna på tygeln under mer eller mindre långa stunder, men kunde inte riktigt hålla det ett helt ridpass. Med Katitzie kunde jag lättare hitta formen och hon hjälpte mig att hitta "den rätta känslan" och sedan behålla den hela ridpasset. Även i hoppningen var Katitzie en riktig läromästare där hon hoppade med spänst och höjd rygg. Hon kunde dock "busa till det" i hoppningen och vid något tillfälle fick jag smaka grus men det var bara att hoppa upp igen, med ett leende på läpparna. Med Katitzie tävlade jag dressyr på en internettävlingssida, Interdressage, och vi kom på en 8:e placering bland internationella ekipage från ett antal olika länder. Med Katitzie tog jag flera härliga galoppturer ut i skogen och dressyrpass på "vallen". Sommaren 2011 red jag Katitzie flera gånger i veckan. Idag rider jag fortfarande Katitzie ibland men inte lika ofta då hon har fått en till medryttare och tiden för mig inte riktigt räcker till.

Presentation av medryttar-/sköthästen Spilta Karius

Efter Tide så blev jag erbjuden av en ägare, som tidigare hade en häst i samma stall som Tide när jag var halvfodervärd där, att bli medryttare på hennes nyköpta kallblodstravare, Spilta Karius, född -99. Detta då hon tyckte att jag hade en mjuk hand med hästar. Karius var en vacker, mäktig och aningen explosiv valack. Tyvärr hann jag inte rida honom mycket, då han blev sparkad i hagen av en annan häst vilket ledde till en gaffelbandsskada i vänster bakben. Jag var medryttare/skötare på Karius i tio månader under år 2010 och var i stallet 2 ggr/v på bestämda dagar. Innan jag fick sluta som medryttare, då tiden inte räckte till, hade jag precis börjat skritta och trava igång Karius efter skadan och hade hunnit med cirka fem ridpass innan skadan. Jag lärde mig mycket om hästhållning däremot och red ibland ut barbacka med ett islandssto, Kimny, som var triangelmärkt och stod i stallet som sällskapshäst. Hon fick endast skritta och trava några steg, på grund av triangelmärkningen, någon dag i veckan. Jag fick även chansen att rida ett par andra hästar i stallet någon gång, för att hjälpa de andra tjejerna som hade sina hästar där. Annars blev det mycket pysslande, ryktande, mysstunder, en del NH-träning i hagen med mera med Karius. Planen, innan skadan, var att vi skulle ha deltagit på någon kurs i akademisk ridkonst, då Karius var utbildad inom det, och eventuell prova att skutta några skutt, då Karius hade blivit hopptränad upp till 90 cm banor av sin förra ägare.  

Presentation av halvfodervärdshästen Tide

Tide är ett svenskt halvblod, född -97, som jag hade som halvfodervärdshäst i ett halvår under år 2009. Tide lärde mig otroligt mycket! Från att knappt kunna rida lätt på henne i traven (hon hade en mycket rörlig/studsig trav) och från att knappt ha kunnat galoppera en häst till att kunna rida henne barbacka i alla tre gångarter i någorlunda balans. Tide skötte jag om och red 3-4 ggr/v. Tack vare denna otroligt snälla och förlåtande häst (jag var ju i princip nybörjare och gjorde många misstag i ridningen vilket Tide hade överseende med) kunde jag ta igen många förlorade år av ridning och utvecklas i en snabbare takt! Tide hade gått debutant fälttävlan med sin ägare och var inte den mest lättridna hästen. När man gjorde fel så "dummade" sig aldrig Tide men hon visade det, genom att exempelvis stanna. Därför gick det inte att "fuska sig" till ridning, och detta tror jag att jag har haft mycket nytta av även idag.

Kort historik

Som första inlägg tänkte jag börja med lite historik, vad gäller min ridning. Jag började rida när jag var liten, runt 6-7 år, på ridskola men intresset för hästar började tidigare än så:

När ponnyn jag red på ridskola fick avlivas på grund av ålder och hovfång tappade jag lusten för ridningen. Då hade jag ridit i cirka ett par terminer på ridskola. Jag kom bort från ridningen i ett antal år fram till jag gick i åttonde klass. Då red jag en termin på samma ridskola som när jag var liten, men slutade snabbt då jag var äldst i gruppen och kände mig en aning malplacerad. Några år senare blev jag återigen "hästfrälst" efter att ha turridit islandshäst. Jag blev förälskad i dessa underbara hästar och satte upp ett mål: en dag skulle jag ha en egen häst. Men innan jag nådde dit behövde jag förbättra mina kunskaper, både teoretiskt och praktiskt, vad gällde hästhållning och ridning. Det var då jag började på ridskola igen, i en vuxengrupp. Detta var år 2008 och det var nu min ridhobby blev "seriös".

Sedan dess har jag ridit kvar på samma ridskola, och i samma klubb, som jag började i 2008 men har även ridit på två andra ridskolor, deltagit i ett antal ridläger och haft halvfodervärdshäst samt flertal medryttarhästar, ridit i "vanlig" grupp och hoppgrupp. Min häst- och ridhobby blev snabbt väldigt intensiv, med ridskolelektion 2 ggr/v och ridning på halvfodervärdshäst 3-4 ggr/v. Jag ville lära mig allt och ta igen alla mina förlorade år. 

Nu har ridningen blivit mindre frekvent och jag rider cirka 1-3 ggr/v. samt har slutat rida i hoppgrupp. Jag känner att jag har kommit till en nivå i min ridning där jag kan bibehålla en någorlunda god ridning med en lektion i veckan och något/några pass på medryttarhästarna någon gång i veckan/varannan vecka. 

Målet med en egen häst finns kvar men jag känner att jag gärna lär mig mer om hästar och ridning innan jag når dit!