Hoppning - fick smaka grus

Idag fick vi hoppa utomhus, på ridbanan, i korta jockeyläder och i lätt sits. Smärta i benen, säger jag bara! Julius kändes superfin och han hoppade stora, fina språng mot slutet. Först var han lite arrogant och tyckte inte att han riktigt behövde lyfta på benen men sedan lyfte han på både ben och rygg så pass mycket att ryttaren inte riktigt hängde med i språnget, haha! Det ledde till den första avramlingen till häst på drygt tre månader, sedan Tussilago körde "rodeo" med mig. Jag hamnade efter i språnget vid tre tillfällen och vid det näst sista tillfället tappade jag balansen i landningen. Detta resulterade i att jag, i slow motion, åkte av hästen över halsen och landade snett med vänstersidan arm/fot på marken. Kände att jag sträckte armmusklerna i vänster arm och att jag hamnade snett på vänsterfoten, men det var bara att kasta sig upp i sadeln och ge sig på det igen! Blev dock en aning sur på mig själv att jag inte lyckades få till ett följsamt sista språng. Kände mig dock inte alls otrygg under ridpasset och ridläraren, M,  påtalade hur "modigt" det var att ge sig på hindret igen. Jag berättade för henne att jag har inriktat mig mer på dressyren på sistone och att jag inte hoppar så ofta längre. Hon sa, under passet, att det syntes att jag kan och när jag sa detta till henne uppgav hon att det syntes att jag är dressyrinriktad. Jag kände att jag lyckades rida Julius fint i form och han sköt verkligen på med bakbenen, höjde ryggen och red på i friskt tempo i traven. Ser fram emot att få rida en "ren dressyrlektion" på honom, då han har ett helt underbart steg när han rids i stadig form! Nu känns det som jag har kommit en bit i mitt dressyrarbete. Nu är det dags att vidareutvecklas i hoppningen också, ett språng i taget!